projektledning, analys & strategi

Träffade mina fina vänner igår. Samtalen vandrade och vi kom in på våra barn, när vi var barn, uppfostran, detta svåra. Alla relaterar till sitt liv, sina minnen, sina upplevelser – vi är så lika, så olika. Vad gör att vi kommer ihåg vissa episoder glasklart, annat kan vi inte skilja från drömmen. Vissa till synes obetydliga anekdoter måste ha påverkat oss mer än andra.

Man kan förstå att det är den sammansatta upplevelsen av alla våra sinnen och vad de fått oss att känna. Det är just det som ger mig anledning att skriva. Dessa minnen som fortsätter vara konstant starka vill oss något, dess existens har en mening om vi formulerar dem och ger dem en väg – ge plats. En väg ut, bort, in, tillbaka. Låta ta tid.

Troligen världens finaste pianostycke av Yann Tiersen – Comptine D’un Autre Été, L’après-Midi

Jag fascineras av barn, främst mina egna, dem jag är nära. Barn känner och agerar, oftast går det så snabbt att de inte ens vet varför de känner, framförallt förstår de inte varför mamma så gärna vill veta.

Jag frågar men i samma sekund vet jag att frågan är onödig och dum. Barn älskar själva att fråga men de har inte alltid ord till vuxnas frågor. Svaren är där inne, självklara, fina, ärliga, vackra – svaren är känslor – de bara är. Jag är glad för att jag är glad.

Igår sa min yngste son, tre år “jag älskar dig lilla mamma” och kramade hårt min hals med sina mjuka armar. Inga ord går att beskriva den lycka som sköljer över som den skönaste våg. Jag tar in honom, känner hela honom och älskar tillbaka. Han ger fullständigt och jag älskar och önskar. Det är så stort, hjärtat smälter.

Min dotter är äldre, hon är stark och svag. Hon är så vacker, så fin. Hur skyddar jag henne? Häromdagen blev hon väldigt arg på mig, väldigt arg, hon skrek och grät. Tårarna trillade, hon gick ifrån och stängde sin dörr. Hon blev ledsen, hon måste få vara ledsen, hon känner och agerar. Det är ju så rätt – så som det ska få vara.

Jag lät henne var ledsen men satte mig bredvid, hon ville inte ha mig där, jag skulle gå. Jag gick och gick tillbaka och la handen på hennes våta kind. Jag fick gå igen, tårarna rann för hennes rosiga kind men gråten är hennes kärlek. Jag lät henne vara bland tårar men lämnade inte. Hon kände det.

Det tog ett tag, sen kom hon till mig, till min famn. Hon kröp upp och viskade “förlåt mamma”. Där satt vi, länge, vi var ett. Sen åt hon sin milkshake. Hon är så fin, skör och cowboy.

Till mina små: Vad vore jag utan era andetag, vad vore jag utan era andetag*

(*lyssnar på Kents Utan dina andetag)

Det är lustigt hur vi kan befinna oss i en tillvaro över en betydande tid utan att se hela bilden. Som om man är en del av en stor oljemålning och där i hörnet är man avbildad och ser då bara penseldragen som omger sin målade kropp. En dag händer något, vi ser det inte då, men efter ett tag blir det omöjligt att inte se, fullständigt omöjligt och fullständigt overkligt märkligt.

På något sätt är det perspektiven som är svåra att förstå, ibland skulle det nog hjälpa om vi kunde flyga över vår egen tillvaro lite då och då. Det är bara du i planet, du har svårt att välja plats men tar den vid nödutgångarna för där finns bäst plats för benen, du får en drink av en flygvärdinna som inte finns och sen kikar du ut genom flygplansfönstret och tittarned. Ned på dig själv, dina tankar, känslor och dina kval. Först då blir det tydligt “oj vad litet det är, vad konstigt det det ser ut, vad vackert, vad sårbart, vad liten du är, vad naiv, vad knäpp, vad fin och det är nu.

Men så är det inte, vi befinner oss i olika fack på livets kugghjul och ofta känns det svårt att ta oss vidare. Vi vill, vi vet att det skulle nog vara bäst men vi är människor och vi älskar tryggheten – människans alldeles egenproducerade drog, detta beroendeframkallande klister som gör oss sega, fega, förlegade.

En dag så ändras något ändå, som en mutation, vi förändras, något gör så vi tar oss över kanten på kuggen/modulen (som det heter) och ner i nytt fack eller så befinner vi oss kvar kuggen ett tag. Spännade, läskigt, utveckling, nytt, annorlunda, skrämmande, fantastiskt, oro, liten, fel, skuld, ensam, växa, stark. Vi letar snabbt upp nytt fack, eller kanske går vi tillbaka till det gamla.

Jag läste något väldigt bra härom dagen. Det var en text om kreativitet av Per Robert Öhlin.

“Att växa gör ont. Det är just i steget mellan det gamla och det nya som smärtan, osäkerheten och motsägelserna är som störst. Det skapar både liv och lust, för i evolutionens recept ingår såväl ångest som kärlek.”

Ibland sätter någon vackra ord på tankar man tänk, känslor man känt. Nickar, ler när och läser vidare. Det känns bra för då är man inte längre ensam utan tillsammans och just det … det känns tryggt.

För säkert något år sedan eller om det är två snubblade jag över denna bild och har använt den då jag föreläst för Berghs och Grafiska Institutet och i andra presentationer för att belysa medialandskapets förändring.

Jag började följa artisten som på Twitter kallar sig #gapingvoid och jag gillar hans ton, tweets, citat, figurer och teckningar. Han heter egentligen Hugh MacLeod och vill med sin konst skapa kulturella förändrignar i företag och organisatioer mm. Häromdagen kom jag över en teckning som gjorde det den skulle… idag köpte jag den.

Johan Ronnestam skrev för ett tag sedan ett utmärkt blogginlägg om vårt gemensamma kommunikation- och varumärkesuppdrag för dykföretaget Poseidon.

Sajten, www.poseidon.se lanserades i februari 2010 och det blev startskottet för det nya kommunikationskonceptet som vi tillsammans med Poseidon arbetat fram. I många projekt är utmaningen att skapa kommunikation för tjänster eller produkter som är mer nyttiga än sexiga. I detta fall är produkten magisk och inom dykning avgudar man varumärket Poseidon och deras unika rebreather; Discovery. Kommunikationen kring varumärket och produkterna hade tidigare inte förmedlat denna magi och kommunikationen i de kanaler man använt skiljde sig åt väsentligt.

Redan vid vårt första möte med dåvarande VD:n Kurt Sjöblom delade vi syn och hade samma vision och det var att skapa en kommunikation som skulle ge rättvisa åt varumärket och produkterna. Det har vi gjort nu. Läs gärna Johans inlägg för “hela historien”.

Jag har ansvarat för planning/analys och projektledning av

• varumärkesplattformsarbetet
• grafisk profil
• annonser
• trycksaker
• fotografering
• banners
• mässmaterial
• webbsida

Men inte alltid rättvist. Jag läser om orättvisor i världen, människor som förlorar, människor som vinner. Men ibland kan vi alla känna en lycka som lägger sig som ett extra lager hud och gör oss starka, mindre sårbara.

Jag lyssnar på Melissa Horn, hon är en fantastisk sångerska – hon öppnar och lämnar ut delar av sig i sin sång. Enkelt, tydligt och det går in i hjärtat och lämnar en ljuv doft av frid. En av mina favoriter är “Långa nätter” och om jag inte slutar nu så blir det en kort sådan.

Musik är emotionell kommunikation – jag lyssnar vidare i morgon.

God Natt.

Kroppen är uppbyggd av celler. Varje cell kan föröka sig, ta emot olika typer av information och sköta sin egen ämnesomsättning. Även om cellerna fungerar på ett likartat sätt finns det skillnader mellan dem. En del celler har till exempel specialiserats på att ta emot information. Precis som vissa människor.

Alla celler är inte helt lika, utan har olika uppgifter. Därför har de också lite olika utseende. Nervceller har till exempel långa trådliknande utskott så att de kan leda information till andra delar av kroppen.

I cellmembranet (cellens skal) finns också så kallade receptorer, eller mottagare. Receptorerna består av proteiner som kan binda andra ämnen till sig, exempelvis hormoner. Ämnena som binds till receptorerna kallas signalsubstanser, och ger viktig information till cellens inre. Informationen kan till exempel påverka cellens ämnesomsättning eller andra funktioner.

Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor. Man kan jämföra det med en nyckel som bara passar i ett visst lås. Det är viktigt att signalsubstansen bara binder sig till sin egen typ av receptor. Annars överförs informationen inte på rätt sätt. Inuti vår kropp försegår alltså kommunikation precis som utanför. Vi vill skapa kommunikation som fastnar hos rätt personer. Sen vill vi att signalsubstansen dvs budskapet ska nå fram och på något sätt påverka individen.

I cellen finns flera små “organ” som cellen behöver för att kunna överleva. Mitokondrier är cellens kraftverk och bildar energirika kemiska ämnen från kolhydrater, fett och proteiner, som man får i sig med maten. När de energirika ämnena sedan bryts ner i kroppens celler frisätts energi, som behövs för olika processer. Även här är liknelsen slående – för att få en person att faktiskt göra en handling behövs energi. Vi måste alltså finna vad som motiverar personen för att sedan kunna trigga en handling, en beteendeförändring, ett köp, ett besök.

Ja, det finns många metaforer vad gäller kommunikation inne i kroppen och utanför – och vem vet hade jag arbetet 6 år med vägverket hade jag liknat kommunikation med eu-moppar, motorvägar och heldragna linjer. Min tolkning är ändå att den digitala kommunikationen ska utgöra hjärtat i kommunikationen därifrån kan allt flöda och förstår man dessa mekanismer så vet man också hur man skapar kommunikation som fungerar idag och ett tag framöver även om det visar sig i planningfasen att för en viss uppgift lämpar sig en traditionell printkampanj bäst – ja, även idag.

Forskningen om stamceller, någon?

Att inte ha webbsida, webbsajt, hemsida, hemvist, blogg, wiki, forum, flashsajt eller något ställe på nätet där man presenterar sig är en skam om man dessutom arbetar med kommunikation och inte har det är ännu värre – men nu är den här. Men vad är det? Den är självklart byggd på WordPress, ett av världens mest använda bloggverktyg men kommer inte blogga direkt (eller kommer jag det).

Jag har kort presenterat mig, det jag gjort, det jag gör och kommer kanske att utveckla detta mer till vad jag vill göra och varför jag gör det jag gör.

Jag tycker om det jag gör men också att göra nya saker, att utmanas och inte placeras i ett fack.