Imorgon är det dags. Imorgon har jag levt i 11 år. Det låter inte som så mycket, men det är det. För under dessa år, har jag gjort några av dem bästa valen i mitt liv. Jag har valt att satsa på det jag älskar. 11 låter inte som mycket, för jag har många fler år kvar, men för mig är det det längsta och äldsta. Så mycket har hänt.
När jag fyllde fyra år. För exakt 7 år sedan och 1 dag sedan hade jag den där känslan. Att jag inte ville fylla år att åren gick för fort. Att jag inte ville bli så ”stor” så snabbt. Och jag minns det så väl när jag sa till mamma ”Jag vill inte vara fyra, jag vill fortfarande vara 3″ och att dem skulle kalla mig 3 åring några dagar tills jag hade förstått att jag hade fyllt år och inte kunde ändra på det. Jag ville inte, jag ville fortsätta var den lilla flickan.
Jag vill fortfarande vara henne. Lilla flickan som inte kunde säga K, G eller R. Som retades med sin bror och gick på dagis. Som var så bekymmerslös. Som tänker att det kommer ordna sig. Som levde i sin egna lilla bubbla och inte visste vad världen egentligen var. Som inte gråter på-grund-av tyngderna man känner av sorg eller ledsamhet. Den flickan som istället grät av att man tycker att håret blev för kort när man klippte det eller när man behövde slänga ett par strumpor. Den lilla flickan som sket i vad andra tyckte om henne, hon som visste vad hon tyckte och inte tvekade. Hon som pratade för högt i bilen till förskolan. Hon som levde för stunden och tänkte inte på vad det får för konsekvenser. Det var hon som jag var. Mina första år. Om det fanns en tidsmaskin, skulle jag satsa min sista ören på att få åka tillbaka för stunden. Om man kunde se tiden så skulle jag skrika till den att låta mig vara ifred och sedan be om ursäkt. Bjuda den på en kopp te och diskutera minnen.
Sedan, efter några år, upptäckte jag saker. Saker som var fel och annorlunda. Att världen inte är som jag trodde, inte lika positiv som på dagis. Jag gick och lade mig under en soffa och funderade ibland, så att fundera är inget nytt för mig.
Min födelsedag är så nära men den där känslan är så långt borta. Det där lilla pirret och nervositeten som gör att man bara vill gå och sova så att morgondagen kommer snabbare. Men det händer inte. Det är det första året som jag minns att det inte hänt. Jag kan gott sitta uppe några timmar till. Skriva lite. Njuta av dem sista timmarna i 10års-åldern. Sitta och sjunga med i låtarna som spelas i mina hörlurar, inte bry mig om hur det låter. Inte bry mig om att hela huset hör mig. Inte bry mig om min rädsla. Min rädsla för att förlora min röst. Som jag känner så starkt när det inte låter lika bra som det gjort förut. Min rädsla att sjunga framför människor som har kommit av en anledning. Jag är inte blyg. Men jag jobbar bort det, och det funkar.
Jag tänker inte bry mig för tillfället. Bara sitta och dansa och sjunga med högt, vare sig jag kan låten eller inte. Inte tänka på att jag har haft ont i halsen. Bara sjunga på och låta dessa minuter vara bara mina. Jag kommer fylla 11. Även om jag vill det eller inte.
Och mina val som jag pratade om i början av detta inlägg. Mina val om att börja spela, spela mina instrument. Det första valet jag gjorde för över fem år sedan. Musiken som är lika livsviktigt som mat och vatten för mig. Om jag inte har det funkar det inte. JAG funkar inte. Min kropp orkar inte utan musiken. Det är det som håller upp den. Inte skelettet, utan det vi älskar. Varenda steg vi tar är byggt av det.
