Jag går runt och trallar på alla låtar som snurrar runt i mitt huvud. Jag byter var femte minut och börjar sjunga på en annan. Jag vet vilka låtar jag sjunger. Men jag vet inte vart ifrån jag fått dem ifrån. Behovet av musik är galet och utan den blir det för tyst. På tok för tyst.

Jag sitter här  med min efterlängtade kopp te och lyssnar på urban cone. Den bästa delen är bridgen som får en att vilja sjunga högt. Jag lyssnar på ”ghost song” 

1:40. shit vad bra.

Idag har jag fotograferat.

Resultatet är här ovanför. Jag tog en hel del fler, men jag har varken lust, ork eller tid att redigera dem nu. Nu är jag så trött i kroppen. Utmattad. Efter att ha haft en hisklig influensa. Men jag mår mycket bättre.

Utmattad.

Snö. Jag redigerade i pixelmator. Jag la till lite extra snö eftersom Det mesta av snön som faktiskt snöade när jag tog bilden syntes inte med min kompaktkamera. Så då redigerade jag lite granna!

Min blogg försvann! Jag hade fipplat med kodmallarna och så grejade jag med något tjoffs där som jag verkeligen inte borde ha grejat med och poff (POFF! hehe) så försvann det. Pappa ordnade det så att allting kom tillbaka. Tack!

Jag kan ordna och fixa i stilmallen och kodmallen, Jag har ordnat bildspel i hedern här om dagen t.ex. Men nu gjorde jag fel. Och alla gör ju fel ibland!

Jag har suttit ner hela dagen. Gjort allt och inget. I ett mörkt rum, med en lysande fyrkant (datorn) mitt i alltihopa då och då. Jag har redigerat bilder (fotona här ovanför) och tänkt. Även om jag önskade att jag inte skulle fundera så mycket så har inte det önskemålet gått i uppfyllelse.

Tårta. Bakat den.

Jag har ett par nya skor. Dem är finare än finast. Dem passar perfekt till ett par jeans och en enkel t-shirt och ett par vita strumpor.

       Fotograf: Amanda Strandh (Jag) Modell: Min fina vän.

Vem var det som kom på språken? Som kom på att vatten skulle heta vatten och att varenda ord vi säger, varenda ord vi skriver och läser. Vem var det som kom på det? Egentligen, från början? Vem som kom på varje ord, vad betyder det?

Det var länge sedan jag lade upp en dagens outfit. Det var så vanligt på bloggar. Bilderna här ovanför är av dålig kvalitet men jag jobbar på det. Jag sparar till en systemkamera.

Hur var det nu igen? Vad skulle jag skriva om? Jag måste börja komma ihåg att ta med mig hörlurar dessa dagar. Jag slutade tidigare idag. Och 30 minuters väntan efter skolan utan musik är som en öken utan vatten. Torrt.

Jag är en sådan person som är i stort behov av musiken. Det är som syre för mina lungor. Och om jag blir döv skulle jag drunkna i mina egna tårar. Och känslan när det är en låt som man skulle kunna gråta av, skatta av, som man kan lyssna på om och om igen utan att tröttna. Känslan av den vackraste låten du någonsin hört. Ever. En låt som får ditt hjärta att dunka extra snabbt, en låt som får dina ögon att tåras. En låt som får dig att vilja dansa var du än befinner dig. Dem är ganska sällsynta, men dem finns. Det är olika för alla människor.

Idag fann jag inspiration när jag satt och väntade. Jag och den delen av mig som är glömsk, hade glömt hörlurar till Moi telefon. Det är även den glömska delen av mig som har glömt vart jag lagt kameran i mitt hus. Men den ska jag leta efter. Jag lovar.

Ni vet när man får tröst från tonerna. När man känner sig trygg och säker. Det är precis det som får mig att orka varje dag i skolan. Musiken är som mitt kaffe.

Here i am. Jag har spelat på min fiol i snart fem år vilket är halva min livstid. Och att defenitionen av länge sedan är olika för varje enskild individ. Det beror på åren.
Åren man levt.

Pianot har jag också. Pianot jag klinkade på när jag var yngre, då fick jag förfrågan av min föräldrar om jag ville ta lektioner. På den kommunala musikskolan som jag redan spelade på. Jag svarade ja. Det var vad jag gjorde. Efter det har pianospelandet bara fortsatt.

Nu sjunger jag i kör också. Det är så roligt att tiden bara rinner iväg.

Det här var min historia. Min historia om musiken. Som är en så stor del av mig, att det nästan känns som om det är jag. Som om den lilla biten fallit på plats. Det är mycket kvar att lista ut om mig själv. Men det här är en början.