Jag har fått ett smärre problem på halsen. Ett ganska knivigt sådant måste jag säga också. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta itu med saken egentligen. Det här ligger nämligen så långt ifrån mitt som man om möjligt kan komma. Urinvägsinfektion och sådant, det kan jag hantera hur lätt som helst men den här frågan ligger så att säga utanför min kompetens. Men den måste ju lösas och det är jag som måste göra det. Ett alternativ jag funderade på ett tag var att ringa bulgarerna och be dem om hjälp men jag avfärdade snabbt det alternativet. Dels är de dyra, jobbiga att ha och göra med och sen så är det så kinkiga med betalningen. Nej, jag klarar mig nog utan dem. Det blir allt bäst så. I nödfall kanske jag ringer dem men annars undviker jag dem i det längsta. Jag har nämligen hört en del skräckhistorier från, om och efter personer som på något sätt hamnat på kant med de där människorna.
Jag är något oerhört sugen på att skaffa pool. Dessvärre ser det ut som att jag inte har råd med ett sådant projekt just nu. Men jag vill förstås väldigt gärna ha en. Det innebär ju en sådan fantastisk frihet att ha egen pool. Jag kan inte tänka mig något bättre faktiskt. På sätt och vis känns det som ett misslyckande att jag inte har någon ännu. Man kan rimligen anse att person som jag borde ha åtminstone en pool. Det spelar ingen roll om man tycker om att bada eller om poolen ens används. Men det ska finnas där. Allt annat innebär en fruktansvärd skam. Eller nu kanske jag tog i en smula. Men det ligger nog faktiskt någonting i det där. Personer utan pool är inte riktigt att lita på. Nu finns det naturligtvis undantag från den regeln. Jag känner flera personer som inte har någon pool som är fullt pålitliga. Men i grunden är det förstås bättre med än utan.
Jag har inte kunnat sova alls de senaste två veckorna. Eller jo, det är klart litet har jag sovit annars hade jag inte varit kapabel att en formulera de här enkla meningarna. Jag har under alla omständigheter sovit dåligt och ytterst lite. Anledningen är att jag går och oroar mig hela tiden för att massa obehagliga saker ska inträffa. Det finns flera skäl till det. Jag ska försöka beskriva de så utförligt som möjligt senare. Men till att börja med vill jag berätta lite om hur jag känner mig. Just är känslan påtagligt lik den att drunkna. Eller så känner jag den där rädslan och ångest som jag kände som barn efter att ha sett en dokumentär på teve om hur nära världen var totalt atombombskrig. Jag var övertygad om att jorden när som helst kunde gå under. Lite så känns det nu. Samma känsla, fast faktiskt inte lika illa, infann sig när jag skull lära mig simma vill jag minnas. Äh, nu ska jag sluta gnälla. Egentligen är det väl inget jag inte fixa som har drabbat mig. Jag har inte fått någon sjukdom relaterad till gula fläcken, leukemi eller något annat obehagligt. Jag tror inte det i alla fall. Jag kanske borde koncentrera mig på något vettigare istället.
Allvarligt. Lägg av. Det här kan inte stämma. Jag har nu bantat i över tre veckor. Det har inte varit fråga om några halvmesyrer heller. Nej, jag har tagit projektet på allvar. Främst för att det behövs, jag ligger inte längre på en viktnivå som är hälsosam för mig. Dessutom är jag inte nöjd med hur jag ser ut längre. Jag är helt klart inte av den där typen som mår bra av lite pondus och vikt bakom orden. Inte så här mycket i alla fall. Därför har jag nu tagit mig an ett ambitiöst bantningsprogram. Det har som sagt pågått i tre veckor vid det här laget. Under den tiden har jag räknat kalorier som en dåre, verkligen ansträngt mig. Men trots det visade vågen när jag för första gången på hela perioden vågade kliva upp på den på att jag istället för att ha tappat de kilon jag räknat har GÅTT UPP över två pannor. Det ska inte vara möjligt. Jag har till och med ätit ett kosttillskott som enligt tillverkaren skulle nära nog fördubbla min fettförbränning. Jag får panik.
Jag är den ängsliga typen, har alltid varit. När jag ska göra affärer är jag alltid rädd att jag att ska bli blåst på ett eller det ena sättet. Samma sak gäller eventuella sjukdomar jag misstänker att jag dragit på mig. Som häromdagen fick jag för mig att jag fått benskörhet i mitt högra ben höll på att vittran sönder eller något i den stilen. Jag får för mig sådana saker heller tiden. Det är mer eller mindre absurd som om jag ska vara helt ärligt. Jag har ju inga som helst bevis för det och om min läkare säger att det är ytterst osannolikt att det är så tar jag inte fasta på att jag med 99 procents sannolikhet är friskt utan jag går och tänker på den där resterande procenten. Knäppt visst. Jag vet men jag kan inte hjälpa det. Får börja i terapi snart ifall det inte lugnar ner sig det här.
Jag funderar mycket på saker och ting. Det är nog så att jag är en riktig grubblare, jag är lagd åt det hållet helt enkelt har alltid varit det. Jag kommer ihåg tillfällen under min barndom då de andra barnen ville spela fotboll, leka kull eller kasta snöboll eller vad nu kan ha varit. Men det var inget för mig. Jag satt hellre ner och funderade på hur långt det är mellan stjärnorna eller vad vår själ egentligen består i eller varför klimakteriet bara drabbar kvinnor. Jag var en konstig unge helt enkelt, inget tvivel om den saken. För övrigt är jag nog en minst lika konstig vuxen. Det är ingen idé att jag går in på alla märkligheter jag har för mig. Det skulle bara bli… Ja konstigt. Ingen mening med det. Jag kanske ska ta och berätta något annat istället. Det får bli något enkelt då jag inte har så mycket tid. I alla fall, det är nämligen så att jag har uppfunnit en slags inverterade solceller som utvinner energi från mörker. Tror jag är först i världen med det. Bara en sådan sak.
Jag är lite konfunderad måste jag erkänna. En av mina vänner genomgick nyligen en ganska så omfattande plastikoperation och känns nu som en helt annan människa. Alltså, det är ju inte så stor skillnad. Det är inte som jag inte känner igen människan längre, förändringarna är faktiskt hyfsat subtila på det hela taget. Men det något annat, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag kan för mitt liv inte komma på vad det är. Visst, det finns ju de fysiska estetiska förändringarna, de är klart synliga men det här handlar om något helt annat. Som om hela personligheten genomgått en djupare förändring, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Kanske är det så en person med riktigt bra självförtroende (vilket jag inte är helt säker på att det är) ser ut. Jag gissar på det så länge i varje fall till jag lyckats hitta en mer trovärdig och djuplodande förklaringsmodell.